Infektion efter bett

Den vanligaste anledningen är hundbett som utgör ca 80-90 % av alla akutbesök medan det är kattbett som ger upphov till flest infektioner (30-50% av alla kattbett leder till infektion). Bettskador kan indelas i ytliga skrapsår, djupare rivskador, punktionsskador och bett med avslitningsskador.

Det är främst punktionsskador från kattens vassa hörntänder som ger upphov till infektioner. Vid sådana punktionsskador kan den yttre skadan vara minimal men då de smala vassa tänderna tränger ner i huden deponeras djurets munflora samt hudens normalflora på djupet och det kan lätt uppstå en infektion. Den vanligaste orsaken till infektioner vid djurbett är Pasturella multocida. Vid hundbett är det dock inte helt ovanligt att infektionerna även orsakas av streptokocker, S. Intermedius eller S. aureus.

Vanliga tecken på infektion är rodnad mer än två centimeter runt bettstället, svullnad, svår smärta eller purulent sekretion. Feber och allmänpåverkan kan också förekomma. Även om lokala sårinfektioner är vanligast förekommer även komplikationer som abscesser, cellulit, tenosynovit, artrit och osteomyelit efter bettskador.

Det typiska vid en P. multocida-infektion är att symtomen debuterar snabbt, oftast inom två till fyra timmar efter bett, med svår smärta, erytem, svullnad och som regel ett opåverkat allmäntillstånd. Om det tar längre tid än 1-2 dygn till infektionsdebut kan man nästan utesluta P. multocida som infektionsorsakande agens.

Infektionsrisken är som störst på händer och lägst i ansiktet där genomblödningen är bra.

Såret ska rengöras grundligt och om död vävnad finns ska denna excideras. Vid fula handskador kan en handkirurg eller ortoped behöva kontaktas för bedömning av skadan. Såret lämnas öppet om det inte är i ansiktet eller om en radikal excision har skett efter t ex en punktionsskada.

Antibiotikaprofylax (i tre dagar) har vid människobett visats ha effekt, medan liknande dokumentation saknas vid katt- och hundbett. I praktiken brukar man dock skriva antibiotika profylaktiskt vid djupa katt- och hundbett i ansiktet eller om bettet sitter i direkt anslutning till en led samt till patienter med nedsatt immunförsvar. Profylaxen ska då påbörjas så snabbt som möjligt de första timmarna efter bettet och saknar troligen effekt om det gått mer än 24 timmar sedan bettet inträffade. Vid okomplicerade hund- kattbett på patienter utan riskfaktorer behöver ingen profylax ges. Dokumentation saknas för visad effekt för dessa djurslag.

Antibiotikabehandling ska alltid övervägas vid tecken på infektion. Vid feber och allmänpåverkan eller svårighet att röra en led bör patienten remitteras till sjukhus.

Vanligt penicillin (PcV) samt amoxicillin har god effekt vid bettskador, medan de antibiotika som vanligen används vid hud- och mjukdelsinfektioner som flukloxacillin, klindamycin och perorala cefalosporiner saknar täckning för just Pasturella multocida. Det finns inga randomiserade studier vad gäller behandlingstidens längd men 10-14 dagars behandling har getts utan recidiv. För djupare infektioner som omfattar skelett krävs det dock högre doser, längre behandlingstid samt kirurgisk revision. 

Det finns olika behandlingsrekommendationer vid djurbett gällande doser, val av preparat och behandlingstid. Infektionsguiden har dock valt att förmedla de behandlingsrekommendationer som läkemedelsverket och STRAMA har arbetat fram under en workshop. Nedanstående behandlingstabell baseras därför uteslutande på läkemedelsverkets rekommendation från 2009 (Farmakologisk behandling av bakteriella hud- och mjukdelsinfektioner 2009).

Referenser:
1. Läkemedelverkets behandlingsrekommendationer, Farmakologisk behandling av bakteriella hud- och mjukdelsinfektioner. Information från Läkemedelsverket 5:2009.