Tre korta frågor till Björn Ramel

Björn Ramel är läkare och författare till reportageboken ”Läkare utan vapen” som på ett fängslande sätt belyser hur det gick till när antibiotikaresistens blev ett globalt folkhälsohot.

Hur ser du på dina kollegers möjligheter till att bidra för att motverka resistens?

I Sverige är möjligheterna sannolikt mindre än vad många föreställer sig. Bakterier är en extremt listig fiende i det här sammanhanget, och en väsentlig andel av våra resistensproblem är troligen "importerade" via människor, djur och livsmedel. Bättre sanitet och vattensystem i länder som Kina och Indien, och mindre användning av antibiotika i livsmedelsindustrin, skulle på sikt göra mer nytta globalt och i Sverige, än att svenska läkare pressar förbrukningen ytterligare några snäpp. Men visst, alla som tittat på en karta över utbredningen av olika resistensformer inser att världen inte är helt gränslös, det går att upprätthålla vissa gradienter. Det måste vi fortsätta göra genom en god övervakning, hygien och återhållsam förskrivning.

Hur kommer vi kunna behandla infektioner i framtiden?

Det beror främst på om det kommer fram nya preparat eller inte. Men det enkla svaret, åtminstone på kort sikt är "sämre än idag". Vi kommer behöva lägga in fler patienter med mer banala infektioner som inte går att behandla med perorala läkemedel, och ta till mer experimentell behandling för att få bukt med de mest motståndskraftiga bakterierna. Gissningsvis kommer också mortaliteten att öka men från låga nivåer.

Vad tycker du om de mål som idag är satta för att minska antibiotikaresistensen?

Jag är kritisk till överenskommelsen mellan SKL och regeringen om att koppla ekonomiska incitament till målet att reducera antibitiokaförbrukningen inom öppenvården till 250 recept per 1000 invånare. 250-målet vilar på svajig vetenskaplig grund samtidigt som vi vet hur kraftfulla ekonomiska morötter är inom vården. Risken är att enskilda patienter som skulle behöva behandling inte får det, i vissa fall med tragisk utgång som följd. Det är ett underbetyg åt läkarkåren att den utan någon debatt värd namnet accepterat en folkhälsopolitik på så lösa bolliner.