Om antibiotika

Fram till 1960-talet kunde flertalet bakterieinfektioner botas med penicillin och sulfa, men därefter har det skett en allt snabbare resistensutveckling. Vanligt penicillin är i Sverige fortfarande den allra effektivaste behandlingen av infektioner orsakade av pneumokocker, streptokocker och meningokocker. Även stafylokocker gick en gång i tiden att behandla med vanligt PcV, men resistensutvecklingen satte ganska snabbt stopp för detta. I takt med resistensutvecklingen har nya varianter av penicillin med bredare spektrum utvecklats.

Sulfa var länge effektivt mot många infektioner, men både p g av resistensutveckling och konkurrens från andra antibiotika med mindre biverkningar används sulfa preparat numer ganska lite. Moderna sulfapreparat utgör dock fortfarande ett alternativ vid behandling av både urinvägsinfektioner och vissa luftvägsinfektioner (där penicillin inte går att använda) framför allt hos barn och yngre vuxna.

Penicilliner med utvidgat spektrum och modernare sulfapreparat utvecklades under 1950-70-talen och sedan dess har antibiotikaarsenalen successivt utökats med cefalosporiner, karbapenemer, makrolider, kinoloner, aminoglykosider och glykopeptider. Det finns också effektiva antibiotika som inte tillhör de större grupperna, till exempel klindamycin som är effektivt mot bl.a. streptokocker och stafylokocker, men som ska användas företrädesvis vid recidiverande tonsillit eller vid penicillinallergi då risken för resistensutveckling är betydligt högre än för förstahandsvalen.

Fokus vid utvecklingen av nya antibiotika har sedan penicillinet tagits i allmänt bruk varit att få fram antibiotika även mot tarmbakterier, som är de bakterier som oftast orsakar urinvägs- och bukinfektioner. Flera nya antibiotika har lanserats. De flesta har ett mycket brett spektrum och är synnerligen effektiva mot de flesta sjukdomsalstrande bakterier. Många av dessa nya antibiotika kan bota allt från lunginflammation till urin-, hud- och mjukdelsinfektioner. Naturligtvis har dessa läkemedel varit en fantastisk tillgång. Men alltför frikostig användning har lett till stora resistensproblem runt om i världen.

Ju bredare spektrum antibiotika har, desto mer driver det på resistensutvecklingen. Därför är av stor vikt att alltid rikta behandlingen och välja ett antibiotikum med så smalt spektrum som möjligt med god effekt på den aktuella patogenen. Vi kommer aldrig att kunna återvända till tiden före resistensproblemen, men det kan gå att fördröja utvecklingen genom att använda antibiotika när det verkligen gör nytta och alltid med så smalt spektrum som möjligt.

I Sverige är fortfarande vanligt penicillin, till exempel Kåvepenin, det som man i första hand ska välja vid bakteriella infektioner i luftvägarna. Vid nedre urinvägsinfektioner hos kvinnor är Furadantin och pivmecillinam förstahandsvalen. Antibiotika med bredare spektrum ska bara användas vid allvarliga infektioner eller när man misstänker en infektion som är resistent mot smalspektrumantibiotika. Så kan  fallet vara vid sjukhusförvärvade infektioner.

Olika antibiotika verkar på olika sätt. En del är direkt bakteriedödande, medan andra "bara" hämmar bakteriernas förökning. De vanligaste verkningsmekanismerna är att antibiotika interfererar så att bakterien inte kan bygga upp sin cellvägg, förhindra bakteriens produktion av nödvändiga proteiner eller hindrar uppbyggnaden av bakteriens arvsmassa.